Ångesten innför dessa möten är alltid lika stor.
Jag sitter där och gråter innför 6 andra personer bara det är jobbigt nog.
Men det vi kom fram till idag är att jag ska komma in sk sammverkan med arbetsförmedling.
Är jag redo...vet inte?
Har jag nåt val? .. Nej!!
Mina dagar att få som sjukskriven börjar ticka mot sitt slut....det är bara att se "glad" ut .
Jag vet inte om jag klarar det eller om jag kraschar igen...det får tiden utvisa.
Men efter mötet släppte spänningarna jag burit i flera veckor innför detta möte.
Vad händer då???
Ja det kan ju inte bara få vara så!
Kan väll ingen tro......
Sambon kommer hem och berättar att våran son kanske inte kommer att han sin resurs till det nya läsåret.
Hela förra sommaren gick åt till mail,samtal,möten osv....allt detta för att rektorn skulle begära en resurs till min 7-åring med diabetes.
Tillslut så fick vi en,ska tillägas att flera andra barn i samma kommun har resurs för sin diabetes.
Han behöver en resurs för att han klarar inte av att sköta det själv så att det håller en bra och stabil nivå.
Inte ens skol personalen själva kan detta....dom har inte tiden.
Vi hade en incident förra året då jag skulle hämta honom och jag såg att det inte stog rätt till......jag tog hans blodsocker och mätaren visade LOW...vilket betyder ett värde under 1.0 hade jag kommit lite senare så hade han svimmat och vi hade behövt en ambulans.
Det finns ingen ork för mer strid för en sak vi har blivit lovade ska finnas tills vi inte behöver den mer.......
Vet varken ut eller in......
Kram
